Dags för lite uppdatering kanske. Det var ju ett tag sen sist. Jag ska inte ens säga att jag ska bättra mig, för det kommer jag inte göra! Livet här går bra. Ibland slår hemlängtan till och jag undrar vad fasen jag gör här, andra dagar är det hur bra som helst och igår kände jag mig för första gången sen jag kom hit riktigt lycklig och tillfredställd med livet som det ser ut nu. Men jag saknar Linköping och alla mina vänner där, jag saknar korridorslivet med. Egentligen saknar jag mest att vara helt självständig och planera mina dagar precis som jag vill. Det är inte direkt så att jag kan duscha mitt i natten och äta när jag känner för det här. Maten är annorlunda med, tillochmed havregrynsgröten smakar annorlunda, jag förstår inte. Jag har ätit ris två gånger och potatis en gång. Vad är detta? Jag behöver riktig mat snart. Jag behöver fisk, har jag ens ätit fisk här? Jag tror inte det.

 

Men jag har mina vänner här nu, vi har skapat vårat egna lilla gäng. Alla gamla au pairer åker hem och de nya kommer. Det är skönt, jag är inte den nya au pairen längre (Jag har snart varit i USA i två månader ju!). Det känns bra att träffa au pairer som inte redan är så tajta. Det är skönt att kunna prata med någon och inte ha det tråkiga samtalet om hur länge personen i fråga har varit här och hur gamla barnen är osv. Det känns bra att kunna prata om andra helt vardagliga saker. 

 

Jag har mycket att se fram emot nu med, galet mycket att se fram emot faktiskt! Jag vet inte riktigt hur jag fick tid och pengar för allt detta. På fredag åker jag till San Francisco och stannar där över helgen. 10 dagar efter jag kommer hem från SF åker jag till Orlando, till universal studios med Rosa. Och i Oktober ser det ut som att jag kommer åka till Hawaii med Jenny. Hennes värdfamilj är otroligt snäll och de bjöd med mig även om vi inte ens har träffat varandra. Om inte det var nog så kom jag hem från Montana för några dagar sen och vi ska troligtvis fira thanksgiving i Kalifornien. Montana var precis som ni kan tänka er: Små hus (och massa ruckel), pick up trucks, hästar, berg, stora fält och stor himmel. Det var otroligt fint där och jag trivdes, men lite jobbigt med släkten. De var väldigt trevliga, det var bara det att jag inte kände någon där. Montana fick mig att inse att jag är i USA. Jag har äntligen förstått det, jag är i USA. Tänk att det tog mig nästan 2 månader... Jag tog massa bilder där, tyvärr funkar det inte att lägga över bilderna på datorn, så det får ni se en annan gång istället. Kanske, jag lovar inget. 

 

Jag ska nog ta och runda av nu, vi hörs om en månad typ..!