Kaos på jobbet idag, verkligen kaos och föräldrarna är inte glada. Vi åkte till Karlshamn för att göra de delarna av märket som vi inte kan göra i Hällevik, men eftersom det åskade och blixtrade hela dagen fick vi åka tillbaka igen. Inomhus där barnen fick bada så länge var den stora bassängen avstängd, vattenrutchkanan sönder och i den lilla bassängen var det simlektion. Då återstod bara plaskpoolen och den lugna poolen, på 39 uttråkade barn. Kaos.

 

Och när vi ska hem, ännu mera kaos, flera säger till oss att de åker hem med sina föräldrar och inte i bilen, okej, jättebra att vi vet! Det slutar med att vi ska ha 13 barn med oss i bussen, men vi saknar två. Vart är de? Hittar inte dem någonstans, då sitter de i bussen med sin mamma och har inte sagt någonting till oss, när vi upprepade gånger har sagt till både föräldrar och barn att de måste säga till oss om de går iväg någonstans för att vi ska kunna ha koll på dem. Mamman har tjurat i flera dagar på oss och nu känner jag att hon gjorde det för att jävlas, för det finns inte en chans att hon missade när vi sa det. Hon har varit arg enda sedan jag pratade med henne första gången. Jag vet att jag gör fel ibland, men denna gången är det inte mitt fel och jag tänker stå på mig! Det funkar inte med 39 barn som springer åt olika håll, särskilt inte om man bara är två ledare som åker iväg med dem, alldeles för lite om ni frågar mig. Inte okej, särskilt inte om man är i en simhall med dem. 

 

Vi får åka tillbaka till Karlshamn på tisdag och behöver inte betala, toppen tänker vi! Inte vår chef när jag ringde och sa det, det går inte att åka tillbaka för att bussen kostar för mycket. Ajaj, barnen kan inte ta sina märken och föräldrarna är inte glada. Enda anledningen till varför de går på simskolan är ju för att de ska få sina märken. Sen var det någon förälder som ringde till min chefs chef. De säger till mig och Amanda som jag jobbar med att vi måste stå på och säga att vi måste åka dit en gång till, men vi kan ju inte göra annat än att göra oss ovänner med vår chef... Vi kan inte göra mer åt det än vad vi redan har gjort, tyvärr...