Om tre veckor är jag hemma i Skåne igen, om sju veckor är jag i New York på orientation och om åtta veckor har jag nyss haft min första riktiga jobbdag i Seattle. Om tre veckor åker jag från mitt hem i Linköping till mitt hem i Skåne och om åtta veckor är jag hemma igen efter en tid i New York, men denna gången i mitt nya hem, mitt hem i Seattle. 

 

Hur uppspelt och glad jag än är över att åka till USA är jag allt annat än glad över att lämna Linköping. Idag slog det mig att det bara är tre veckor kvar. Jag har längtat som en galning tills jag åker tillbaka till Skåne, för det innebär ju att allt det jobbiga plugget är över och det bara är fyra veckor kvar tills jag åker, fyra veckor som kommer flyga fram! Jag ser fortfarande fram emot min avskedsfest så galet mycket, men jag vill absolut inte att den dagen ska komma, jag vill inte säga "hejdå, jag hoppas att du är kvar om ett år så att vi kan ses igen då." Jag vill ha fler galna kvällar på hg, fler myskvällar i Skäggetorp, mer häng i korridoren, fler kravaller och mer plugg i key med pianomusik i bakgrunden. Så mycket har hänt under mina nio månader här, det är nio månaders oförglömliga minnen, det är nio månader av den bästa tiden i mitt liv.

 

Visst kan det kännas ensamt ibland. Det är inte lätt att inte ha mamma och pappa, eller mina vänner som jag har känt i hela mitt liv på gångavstånd längre. Min trygghet är borta och jag har fått lära mig att stå på egna ben, men det har fått mig att växa så otroligt mycket och saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara av innan fixar jag galant. Jag har blivit mer spontan, jag tar mer ansvar och framförallt så är jag gladare. Jag har även gjort saker som jag ångrar, men det är inte någonting jag ältar längre. Jag tänker framåt, jag tänker på nuet. Jag har insett att det finns ingen mening med att tänka "tänk om", det är ingenting jag kan ändra på nu. Dessutom vet jag att: