Jag ligger just nu i min säng och diskuterar livet med min kära pre-USA, från Sverige au pair vän Jenny. Ni vet den enda jag kände innan allt detta kaoset började, den som förstår vad jag går igenom härborta, den som går igenom allting med mig trots att hon är hela tre tidzoner bort. Jag är så splittrad och confused, för visst trivs jag som fisken i vattnet här borta och visst är det så att jag aldrig vill lämna Seattle, aldrig vill jag någonsin lämna Seattle. Men samtidigt är det så att jag inte vara kvar här i en enda dag till, jag vill hem till Sverige, till min korre, till mitt otroligt lila rum som jag har dekorerat helt själv! Där vill jag sitta och äta ägg, 4 ägg med kaviar samtidigt som jag tittar på prisonbreak. Sen frågar jag mig själv, hur ska jag någonsin kunna lämna A&L? Jag kan inte tänka mig att inte se dem varje morgon. När jag åker hem igen kommer jag inte se dem på hur länge som helst. Hallå Linnéa det är 8 månader kvar, varför tänker du på det nu!?

 

Men allvarligt nu, det var allvarligt innan med. Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt nu, hamnar på sidospår hela tiden. Det är därför jag aldrig hade kunnat bli författare, min originaltanke är absolut inte vad det blir i slutändan. Slutet av en berättelse som jag skriver är en överraskning för alla, inklusive mig. MEN ALLVAR NU LINNÉA! Ja, jag saknar Sverige jättemycket och hela tiden. Nej, jag vill absolut aldrig lämna Seattle någonsin, helst ska jag åka tillbaka till Sverige imorn. Va!? Jag är förvirrad. Splittrad och confused. Jag har hört att det blir bättre efter 6-månaders gränsen, men då kommer jag börja räkna månaderna jag har kvar här istället för månaderna jag har varit här. Sen kommer jag komma hem igen och uppleva samma sak en gång till, fast ännu värre, för då vet jag inte när jag kommer tillbaka, om jag kommer tillbaka.

 

Sen kan man fråga sig vart hemma är. Är det hos mina föräldrar där jag har växt upp, i det huset jag har bott i 19 år? Är det i Linköping där jag spenderade ett helt underbart år och dit jag alltid längtar tillbaka? Eller är det här i Seattle hos min nya familj som jag efter 4 månader har lärt mig att älska? Mina dagar går bara bättre och bättre här och jag känner att jag kommer närmre och närmre familjen. Det är inte så många, om ens någon, som kan få mig på så gott humör genom att bara dyka upp. Efter en dålig dag med massa hemlängtan räcker det med att A&L hoppar av bussen, så är jag genast på gott humör igen. Vart är då hemma? Vart är det jag ska stanna? Och kommer dessa känslor någonsin försvinna eller är det något som jag får lära mig att leva med? Något som inte känns lika starkt om 10 år, men som alltid kommer komma uppkrypande då och då?